Så kom dagen då min lilla prins talade om högt och tydligt att han minsann inte tycker att det är roligt att åka liggvagn längre. Så igår bytte vi till sittdelen på vagnen och oj vilken nöjd kille. Vi hinner inte komma så långt innan ögonlocken blir för tunga att hålla upp, men tills dess sitter han som ett ljus där i o ser sig omkring. Spännande förstås. Jag kan inte slita blicken från hans söta lilla tryne där bland mössan och åkpåsen så jag går väl ner i diket en vacker dag.

 

 

Idag kom mamma & co förbi för att visa dopklänningen som världens bästa mamma/mormor har sytt. Knappar ska dit i bak och ett blått band, sen är den färdig, och den är sååå fiin! Tre veckor kvar till den stora dagen och jag börjar bli ganska nervös. Mycket folk att stå där framme inför. Bara nära och kära iof men ändå. Hujedamej. Tur att all uppmärksamhet förmodligen hamnar på våran lilla plutt.

 

 

 

Helt plötsligt, från en dag till en annan typ, så sitter min älskade unge nästan alldeles själv med bara lite stöd, och små korta stunder helt utan. Vad hände liksom? Nu får vi stoppa tiden ett tag. Det går alldeles för fort. Samtidigt är det ju så himla roligt. Jag har iallafall inte fått ett dugg gjort idag för vi har bara tränat på att sitta. Jag kunde liksom inte sluta fascineras. Världens stoltaste mamma.

 

 

Idag har min älskling börjat på simskola tillsammans med sin kompis Ebba. Det var jätteroligt tyckte både mamma, pappa och Theo.

Han var så duktig! Det såg ut som han var redo att simma iväg närsomhelst faktiskt. Sen är det ju superkul att plaska och skvätta vatten.

Badhuset kan nog bli en favoritutflykt för den här lille mannen. Efter en dusch, gröt och amning sover han gott just nu med pappa, medans jag har fixat klart det sista med dopinbjudningarna som ska läggas på lådan imorgon.

 

 

 Idag blir mitt älskade hjärta fem månader gammal. Fem månader av kärlek för stor att kunna förklara och sätta ord på.

Allt annat bleknar i jämförelse och varje dag med denna lilla varelse är en gåva. Den största gåvan. Min stora kärlek, mitt allt och mitt liv.

 Om du bara visste hur älskad du är min vackra unge.

 

 

 

 

Det händer så otroligt mycket hela tiden, och även om det går alldeles för fort så är det så himla roligt.

För en månad sen, på fyramånadersdagen, började han smaka pyttesmå portioner gröt. Det blev poppis direkt. Nu äter han en hel portion gröt varje kväll och vi har börjat få in en portion även vid lunchen. Han ääälskar det och blir jättearg när det är slut,

så då ammar vi en skvätt. Mitt lilla matvrak. Även fruktpuré är en hit. Än sålänge har vi provat mango, blåbär och plommon.

Bäst betyg får nog plommonpurén. Han växer så det knakar och det märks på vågen att han älskar gröt då han vid senaste besöket hade gått upp 300 gram på en vecka. Hönsmamman bad ju såklart om en extra vägning en vecka innan ordinarie tiden vi fått då jag tyckte att han blivit lite smal. Inbillning som vanligt.

 

 

 

 

 

Nattningen på kvällen är inte lätt just nu. Herrn vill då absolut inte slå igen dom där vackra ögonen och sova. Försöker tala om för honom att han är liten och att när man är så liten ska man sova vid den tiden på dygnet. Det struntar ju han i. Han pratar och sprattlar som en sprallgroda, krånglar och bökar eller blir så arg att han måste skrika. Vi får hoppas att det bara är en fas.

När det ska sovas på dagen går det lättare. Utomhus i vagnen somnar han på två röda och kan sova i typ två timmar.

Blir tuppluren inne varar den dock inte längre än tjugo minuter.

 

 

Det känns viktigt att dokumentera allt som händer för tiden går alldeles för fort. Jag måste bli bättre på att stanna upp och njuta av nuet.

 

 

 ♥

 

 

Då är vi, sedan en månad tillbaka, på plats i huset. Exakt en månad igår faktiskt. Vips så gick en månad så fort liksom. Vi får inget riktigt internet förrens till våren då de håller på att gräva för det, sålänge försöker jag traggla mig fram med ett mobilt bredband som fungerar sådär här ute i skogen, liksom täckningen på mobiltelefonen. Livet på landet helt enkelt.

 

 

 

En bild på huset, som i framtiden ska bli vitt och alla bruna fönsterkarmar och så vidare ska bort, och en bild på

baksidan taget från vardagsrummet. Såhär mycket snö är det inte nu och så hoppas jag det förblir resten av denna vinter.

 

 

Vi trivs verkligen hur bra som helst i vårat nya hus. Det känns nästan som att vi alltid har bott här. Det är så tyst och lugnt, det älskar jag. Kanske lite för tyst de nätter som Micke jobbar och min mörkrädsla och nojighet kryper sig på, men jag ska nog vänja mig vid det med. Mörkt blir det nämligen här ute på kvällen vill jag lova. Väääldigt mörkt.